Livet blir ju inte alltid som man har tänkt sig.. För två år sedan köpte vi en jättefin röd dam e.Canterbury. Ett sto med glimt i ögat och utstrålning som tog både mig och mamma med storm. Planerna då var att köpa för senare försäljning, dock när hon är 5år kanske. Låta henne tävla lite, även ta ett föl. Men sen ändrades livet och nu är det mindre än 1år kvar innan hon kommer ut på annons...
 
Vi hade en väldigt bra plan när vi köpte Lillan (Queen of Evolution) som gjorde att vi kände oss säkra i att skaffa ännu en häst. Men sen uppstod en olycklig skada hos min kompis, hon skadade knät och det resulterade i att hon inte kunde hjälpa oss med inridning och arbetet kring det. Sen kom beskedet om min graviditet vilket gjorde allting väldigt mycket svårare. Därför har vi nu tagit beslutet om att hon 2019 ska säljas. Perfekt framtida tävlingshäst till en rutinerad ryttare då damen själv är väldigt bestämd (röd) och vi vill att hon får ett bra hem med bra förutsättningar.
 
Så nu är vi i full rullning med inridning, löshoppning osv för att förbereda henne väl inför 3årstestet som hon planeras gå under sommaren 2019. Sedan kommer hon ut på annons. Håll gärna ögon och öron öppna ifall ni vet någon som letar en begåvad unghäst för framtida tävlingar i hoppning/fälttävlan.😍
 
 

En kväll som denna, torsdag kl 19:34 för att vara exakt i skrivande stund, så går tankarna upp och ner. Fram och tillbaka väldigt mycket. Tänker tillbaka på den ryttare jag en gång var och vill tillbaka till att vara. Saknar den brinnande elden som tog över mig inifrån när jag styrde mot ett hinder. Höra min tränare säga fina ord om hur begåvad jag är och hur långt jag kan komma ifall jag bara inser själv vilken kapacitet jag har. Så tråkigt att psyket bröt ner mig så extremt djupt att jag var tvungen att trappa ner på mina måsten i livet och även tappade glöden för ridsporten samt sålde den bästa hästen. Men när jag sitter, som ikväll, kollar tillbaka på bilder och tittar på fina hästar som är tillsalu. Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det. För det gör jag!
 
Jag hoppas verkligen att efter ett hektiskt år som 2019, kunna landa med hästarna igen och komma igång med allting hyfsat bra. Jag vet att jag sagt det många gånger och jag faller tillbaka igen, till att inte ta ett steg längre. Men ibland bryter saker ner mig igen och jag dimper ner i hålet tillbaka till bekvämligheten utan måsten. Men jag hoppas att jag som mamma får ett helt annat driv för livet, ser allt från en helt annan vinkel. Håll tummarna alla där ute, för det gör jag. Håll tummarna för att den duktiga, talangfulla och glädjerika Rebecka får komma tillbaka som ryttare en gång för alla!🙏
 
Måste säga att det var otroligt skönt att få skriva detta. Även att "våga" skriva att jag är duktig när det kommer till att vara hoppryttare. Finns bättre folk, ja självklart. Men att jag faktiskt idag kan säga att jag var riktigt duktig på det jag gjorde. Man inser inte saker för ens det inte är som det brukar längre. Men jag har öppnat ögonen, vilket jag är glad över. Jag var duktig och kan bli igen om jag bara tar tag i det.
 
 
 
 
Det är säkert många som undrar hur det går med hästarna nu. Jag har inte skrivit om dem det senaste, lägger inte ut nått om dem på övriga sociala medier eller liknande. Så jag förstår om ni undrar, jag är rätt vilsen i detta själv. Det är nästan jobbigt att prata om faktiskt, men vi gör ett försök!
 
  • Ella är pensionär på heltid iprincip. Rids när någon vill och myser för det mesta tillsammans med dem andra hästarna i hagen. Jag skulle vilja orka rida men det har varit svårt med tanke på att jag blir anfådd efter 3min.. Så jag har inte tagit mig i kragen till att prova.
  • Bandit rids av en tjej två gånger i veckan om inte jag har möjlighet att hämta henne någon gång, då kan det bli tre. Utöver det rör mamma på honom på olika sätt, oftast från backen.
  • Lillan är en bitch, verkligen. Vi påbörjade inridning av henne för några veckor sedan, då gick det bra. Men gångerna efter det har varit katastrof. Så nu ska vi faktiskt be om hjälp, av någon som är mer van. Hon måste släppa sina dumheter innan hon blir farlig!
Utöver dom så har vi ju nordsvensken Kvicken, Julias häst. Han har haft problem med hälta som är behandlad. Så återbesök är nästa vecka. Sen är det shettisen Dixon som bara strosar runt på gården som den 18åring han är, lever livet fullt ut i friheten.