Jag är så oerhört stolt över mig själv. Det vill jag börja med att skriva i detta inlägg, för det är där jag vill fortsätta. Jag vill fortsätta att vara stolt över mig själv och ingenting annat. Det är så mycket som hänt i mitt liv, tänker då alltså i helhet. Inte bara dem senaste åren, utan det har hänt mycket runt mig som format mig till den starka personen jag faktiskt är idag. Det är ofta jag fått ta strider med mig själv en längre tid för att något fruktansvärt har hänt och jag är allt annat än hel inombords. Men trots allt som kommit i min väg så står jag här idag, tillräckligt med skinn på näsan för att inte ta skit och våga stå upp för mig själv, mina nära och kära och vad jag själv tycker.
 
Jag har fått höra från en familjemedlem många gånger "jag tycker det är så fruktansvärt, du har fått utstå så himla mycket hemska saker i din uppväxt" och ja, det håller jag med om. Folk jag hållt mig nära i många år har valt att kliva ur livet på egen hand, kompisar som råkat illa ut men som tur är har det bra idag i sina liv, fått ta tuffa beslut som fått mitt hjärta att brista och gör ont än idag, samt förlorat kompisar i olyckor.. Ja listan är lång, trots allt så står jag stadigt idag och kan säga att det finns inget ont som inte har något gott med sig. Då menar jag självklart att det som är gott är att man blir stark. Man vill självklart inte vara med om allt det hemska som kommer på ens väg, men man bli fasen stark av det i slutändan. 
 
Jag fick ett så himla fint meddelande skickat till mig för någon dag sedan, det rörde mig till tårar och gick rakt in i hjärtat. Jag blev så otroligt glad och tacksam att hon delade med sig av sin syn på hur jag är som person och vet ni vad? Jag håller med henne! Det enda jag hört genom alla år är hur fin och bra jag är som person, hur underbart det vore om fler tänkte och var lite mera som jag. Kan man få en bättre komplimang än så? Jag tror faktiskt inte det, jag är otroligt nöjd med vem jag är och hur jag behandlar andra. ❤
 
Nu har bägaren verkligen runnit över, egentligen för länge sedan men nu känner jag att det är nog på riktigt..... Jag blir så otroligt ledsen över hur många påpekar över hur C lever, hur han mår, vad han gör med sitt liv osv. Folk verkar inte tro att han försöker komma tillbaka till sitt friska jag igen. Folk tror att han inte kämpar med sin sömn. Folk tror att han inte försöker ta sig ann sina hjärnspöken. Folk tror inte att han tar hjälp, skojar ni med mig? Det enda han gör om dagarna är att tänka på hur han kan få sitt "gamla" liv tillbaka på bästa sätt. Han kämpar sig framåt med att försöka komma ihåg saker, hjälpa till hemma för att underlätta för mig osv. Men om ni inte lever med honom eller inte ser honom återuppreande gånger om veckorna så förstår ni inte. Men det ger er inte rätten till att säga till mig att "han bör ta tag i sitt liv", för oj oj oj så många gånger jag hört dem orden det senaste året..
 
Idag känns det som att det är många som inte förstår vad ordet "sjukskriven" innebär. Det är många gånger under Christians sjukskrivning som jag fått höra vad han borde göra och inte göra. Många som puschar från olika håll med saker som faktiskt får honom att bli väldigt trött och utmattad i psyket - låt honom vila! Jag och C har en konversation om dagarna så jag har hans stöd i mitt och jag finns för honom. Sluta puscha på vad han ska göra "bara för att han är hemma" för han är faktiskt hemma för att ta det lugnt och inget annat. Så trött på gnäll och ilska över att han "inte gör något vettigt med livet" nej för han ska inte göra för mycket, det blir för mycket för honom. Men samtidigt, det han faktiskt orkar göra gör han men med försiktighet.
 
Så snälla ni där ute, sluta påpeka om vad han borde göra och inte göra. Jag blir bara så ledsen över att ni inte har en aning om hur mycket stackaren faktiskt kämpar med att komma tillbaka till sitt gamla jag, som orkade göra en massa. Lång väg dit men det går åt rätt håll, om folk bara slutar ta honom förgivet och tjatar på honom. Annars kommer det ta mycket längre tid än det redan gjort. Tack för mig!
 
Jag älskar dig mitt underbara hjärta & jag kommer alltid backa dig i all skit som möter dig.
Vi mot världen❤
 
 
Jag har verkligen tänkt på en sak dem senaste veckorna. Jag har läst mycket om par som kämpar med att skaffa barn. Som Kenza tex.. (Se videon nedan sen) Hon och hennes man har kämpat låååång tid med en extremt stor motgång, att hon fick veta att hon kommit in i klimakteriet i "förtid". Vem vill höra det som 27år? Ingen.. Jag blev så ledsen då jag inte visste att det var möjligt?! Dem har verkligen gått i en extrem motgång för att uppfylla sin högsta önskan - att bli föräldrar. Som tur är gick allt vägen och dem väntar nu sitt kärleksbarn 
 
Det finns även folk runt omkring mig som jag vet har kämpat i flera år med att bli gravida utan framgång. Nu sitter dem med barn och är lyckliga som bara den, men det har tagit år innan det ens blev så. Jag vet om dem som också haft otur med missfall flertalet gånger, dem som har haft komplikationer i sin graviditet. Hur kommer det sig att jag har haft sån tur?
 
Jag är självklart tacksam! Men jag tycker det är så sjukt, hur olika det är för alla.. Jag tog ur min p-stav i maj 2018, det tog sedan tre månader så var jag gravid. 3 månader?! Vi försökte inte ens skaffa barn, utan vi sa att det är ingen fara om det blir så. Vi båda drömmer om barn men vi kämpade inte för det. 1 augusti 2018 doppade jag stickan och det var två tydliga markeringar på den. Hur kommer det sig att jag sluppit kämpa mig fram, sluppit missfall, komplikationer och allt annat tråkigt? Jag är som sagt otroligt glad över att inte ha genomlida det där, men är fortfarande så chockad över att jag haft sådan tur/lycka att allt gått vägen sedan dag ett.
 
Jag har inte haft en "smärtfri" graviditet. Jag har mått psykiskt x-antal veckor, runt vecka 18-25 eller nått sådant. Men det finns dem som lever med att spy varje dag, ha smärta i olika delar av kroppen som gör att dem inte kan jobba, foglossning, förgiftningar osv... När jag tänker på det så är jag så himla glad över att jag "bara" haft mitt psyke som varit rubbat. Det har varit allt annat än lätt, ja. Men har hellre lärt mig komma ur det än allting annat man gärna kan gå igenom under en graviditet även om den psykiska rubbningen varit extremt jobbig.
 
Jag är som sagt, än en gång, så otrooooling tacksam! Jag hoppas bara att detta fortsätter såhär bra och att lilla M kommer ut och är frisk. Hade varit extremt tufft och veta att han kanske lider av någonting när han kommit till världen. Men då tar vi det där ifrån, jag hoppas och tror självklart att han är en frisk och glad bebis.