När minnen från 2012 och upp mot 2015 kommer upp på min facebook, jag läser om allting jag skrev då, delade och var med om. Jag blir ledsen för min egen skull. Jag var så himla instabil, på alla möjliga plan. Detta var då under min gymnasietid. Känslan av ensamhet var extrem, jag hade folk runt omkring mig som behandlade mig som skräp och jag trodde dem var mina närmare vänner.
 
Jag var och har alltid varit en väldigt kärleksfull person, så kärlek var någonting jag sökte hela tiden, men såg inte att det fanns i vänskap. Det behövde inte vara i en pojkvän, gud vad jag önskar att jag kunde ha berättat det för mig själv då. Man behöver inte en partner för att få kärlek och slippa känna ensamhet. Umgås man med rätt personer, vänner, familj, så får man allt det där - kärlek & omtanke. Istället för att jaga rötägg som behandlade en som skit under skon.
 
Vännerna denna tiden var väldigt många, men inte så stort antal som var någonting att ha egentligen. Många som sårade mig vilket jag inte insåg för ens sent, många som utnyttjade mig, vilket jag fick höra av andra och förstod sedan att det stämde när man kollade tillbaka. Så galet hur folk faktiskt kan behandla andra??? Jag har alltid gjort mitt bästa för att vara en ärlig och trygg person att vara vän med. Men många andra som har andra värderingar i livet har jag insett.
 
Tänk om jag då kunde berättat för mig själv va fantastiskt livet skulle bli om jag bara väntade och andades. Tog ett steg och en dag i taget utan för mycket stress och press. För idag lever jag drömlivet. Jag är snart mamma och gift tillsammans med killen jag drömt om. Alltså waow, så galet hur livet kan förändras. Tur är väl också det kan jag väl erkänna❤