Vi åkte in 16/4 för vi hade planerad tid för igångsättning, planeringen för det skulle börja klockan 09:00. Vi fick träffa två stycken som informerade lite om uppläggen som fanns och dem undersökte mig. Det visade sig att jag bara var öppen 1,5cm, ej mogen i livmodertappen och det resulterade då i att jag hade en lång bit kvar innan kroppen var redo för att få ut lilla M. Efter undersökningen dem gjorde kom en barnmorska in och kollade kurvan på hjärtljuden och det såg jätte bra ut. När det var färdigt så fick vi veta att dosering av cytotec var det jag skulle få som igångsättningsmedel. Den skulle jag då få varannan timme för att få livmodertappen att mogna. Man kan max få 8 doser av den, så vi visste att det kunde bli en lång dag. Cytotec för er som inte vet, ges i en liten pruta som du får ta i munnen. Det är en upplöst tablett i vatten som du sväljer. (smakar ingenting för dem som undrar).
 
 
Vi blev inlagda på avdelning 14 efter allt var bestämt om hur jag skulle bli igångsatt. Fick dela rum med ett annat par som också väntade bebis. Det var lite jobbigt för själen, då jag fick höra att om det skulle dröja och jag behövde vara kvar för att cytotec kanske inte hjälper på mig, så skulle C inte få sova kvar med mig. Det var en stress jag hade, jag ville absolut inte vara ensam i detta.. Men vi skulle ta det som det kom. Försökte att lugna mig och ta en timme i taget.
 
Första dosen fick jag kl 11:30. Något som gjorde oss väldigt glada var att barnmorskan vi fick som gav dem två första doserna var en av tjejerna som höll i förlossningskursen på sjukhuset några veckor innan, som vi var på. Jag och C sa efter kursen att det hade varit guld om vi fick en eller båda av dem som höll i det. Så vi båda var väldigt nöjda med situationen! Jag fick även ligga med CTG appareten en stund för att kolla så allt såg okej ut. Bästa vi gjorde var att gå på en liten promenad efter varje dos jag fick, så att timmarna skulle gå lite fortare än att bara ligga i sängen och glo på telefonerna eller tvn på rummet.
 
 
Timmarna rullade på, vi fick en ny barnmorska efter andra dosen då det var byte av personal. Den bm vi fick då gillade jag inte direkt.. Inte Christian heller för den delen, hon log extremt hela tiden, vad vi än sa/gjorde och det gjorde mig mest irriterad. Jag fick dos efter dos, som ökade sammandragningarna men det tog lång tid innan det brakade lös. Vi låg på rummet efter promenaderna vi tog och efter 6e dosen tror jag det var, då gick vi på sista promenaden. Jag började få väldigt täta sammandragningar och C tog tid. Det var väldigt intensivt och smärtan blev värre och värre. Det slutade med att jag la mig i sängen och fick ta mig ann dem liggandes. Jag försökte ta mig till toaletten ett par gånger, men det gick inte. Så fort jag ställde mig upp gjorde det ont och jag kunde inte gå. Tillslut blev smärtan så extrem att C bad om att jag skulle få smärtstillande, men fick då till svar att jag inte fick någon. Skulle ta ny kurva på magen 23:30 och ny dos av cytotec 00:00, smärtlindring skulle påverka kurvan och därför fick jag ingenting. Klockan var ca 22:00 när C bad om detta och jag fick pina mig genom smärtan, det var super jobbigt. C fick hålla min hand hela tiden, påminna mig och hjälpa mig med att tänka på andningen. Utan honom hade jag inte hållt mig så lugn.
 
 
Kurvan såg bra ut, jag hade fortfarande en extrem smärta och visste inte hur jag skulle hantera det. Jag blev då undersökt och efter hon var klar sa hon "jag ska gå och prata med mina kollegor så kommer jag strax tillbaka". Det slutade med att hon fixat så vi fick ett rum på förlossningen. Här var klockan ca 00:20 den 17/4.. Jag var såååå lättad, för jag visste att då skulle C få vara kvar hos mig och det börjar hända grejer. Dock var jag inte öppen mer än 2cm och tappen var bibehållen. Men pga min smärta fick jag åka ner så att jag skulle få hjälp med smärtlindring.
 
Väl nere på förlossningen så tittar jag på C och säger "nu ska ungjäveln ut" han fick en chock av vad jag sa och det slutade med att vi båda skratta åt det. Men jag var redan då så trött på smärtan. Jag fick en ny barnmorska, hon var guld! Vi diskuterade smärtlindring och jag fick då morfin, efter kl 00:35. Vi skulle ta ännu en kurva om ca 1h och även bestämma om jag skulle ta ytterligare en dos av cytotecen. Jag hade inte kissat på ca 4h för att smärtan jag hade på avd 14 tog över kroppen och jag kunde inte gå som sagt.. Så in kommer en tant i förlossningsrummet och säger "här kommer jag med Cadillacen" och in kommer hon med en kisstol haha, den var såååå uppskattad! När jag hade vart på den och ställde mig upp så var det som att vända på en hand, jag hade inte ont! Morfinet hade gjort undervärk och Christian vart jätte chockad, jag gick runt hela tiden. När sammandragningssmärtan kom så lutade jag mig mot sängen. Sen upp igen. In kommer bm efter en stund, med yoghurt och saft och säger "oj, här har det hänt grejer!" och skrattade ikapp med mig. Så skön känsla!
 
När C såg att jag inte hade så ont längre så la han sig och somnade rätt omgående. Jag gick då runt och tog mig an värkarna som kom, tvättade ansiktet, smorde in ansiktet och borstade tänderna. Kändes så skönt att kunna ro om sig själv en stund utan problem. Gick då runt i rummet med CTG-bandet runt magen för att kolla kurvan. Fick sedan bricanyl samt sjunde dosen av cytotec, klockan var då runt 01:40. Sedan skulle bm komma in runt 03:00 och kolla min kurva som jag låg med. Hade då nästintill ingen smärta alls och skulle försöka att sova.  Vaknade runt 04:30, då började jag känna av smärtor igen. Dem var dock inte starka men jag vaknade så fort känningarna kom. Så jag gick ut och bad om tabletter och fick då två Alvedon. Försökte sedan somna om men efter ca 1h började det göra ondare igen och insåg då att dem tabletterna jag fick inte hade verkat alls.. Så barnmorskan kom in och vi gjorde en undersökning, klockan var ca 06:00. Det visade sig då att min livmodertapp var så gott som utplånad. C vaknade till på sängen bredvid och frågade vad vi gjorde och hon förklarade då att jag hade haft lite smärtor, och hon sa sedan "nu ska vi ändra inriktning till att föda barn istället". Aldrig sett Christian piggna på sig så fort som då haha, roligaste jag sett. Han hoppade upp ur sängen nästan och satte sig på kanten och sa "nu kör vi"😂Det var i detta tillfälle som C skrev i chatten jag skapat (med folk som så gärna ville bli uppdaterade om hur allting gick), att min mamma kunde komma in när hon hade tid, för snart drar processen igång. Planen sedan långt tillbaka har varit att mamma skulle få vara med under förlossningen. Klockan var 06:54, han skrev även då "Spänningarna låg på 20-25% igår/inatt men nu är dom mellan 40-65%" så det hade ökat en hel del. 07:54 tog C denna bilden på mig och skickade till chatten, skrev även jättefina ord😭
 
 
Strax efter 08:00 var min mamma inne, även bästa kompisen Julia och hennes kille ville vara med, men dom satt utanför i väntrummet. Vid denna tiden blev jag även presenterad för dem personerna som skulle ha hand om mig under förlossningsprocessen. Jag var till en början tveksam då dem såg så seriösa ut och inte ett leende alls, vilket skrämde mig. Men dem var toppen! Jag blev undersökt 08:50 och vi kom då fram till att ta hål på hinnorna, så det gjorde vi. Jag hade inte alls mycket vatten men det kunde bero på att jag gått över tiden sa bm. Strax efter hinnorna blev tagna kände jag av ett extremt illamående och sa då att "jag tror jag måste spy" fick påsar till mig direkt och ja.. Mycket riktigt så fyllde jag tre påsar på nolltid, dock bara vätska nästan då jag bara drack vatten under hela natten fram till denna tid. Fick då byta om till skjortan man får på förlossningen då mina kläder var förstörda.. Jag fick även rycka åt mig lustgasen och prova den då värkarna drog igång rätt omgående efter att vattnet togs. Jag hade så ont nere i ländryggen i detta tillfälle med, så C stog och masserade på mig under tiden jag stod med lustgasen vilket var väldigt uppskattat.
 
 
Nått jag hörde att dem pratade på under tiden jag stod med lustgasen var att hjärtfrekvensen sjönk på M när mina värkar kom. Klockan var ca 10:10. Så dem valde då att jag skulle lägga mig ner och dem skulle ta blodprov på hans huvud. Dem satte även en elektrod på honom för att hålla koll en stund. Här börjar mitt minne att dala lite tyvärr.. Men jag minns att jag hade extrem smärta, C satt vid min sida hela tiden och pratade med mig samt hjälpte mig med andningen då jag inte var jätte nöjd med lustgasen här. Jag fick även chansen att kissa på kisstol igen för att vara tömd ordentligt och jag kommer ihåg att jag frågade mamma och C "har jag någonting uppkört i fiffi?" haha😂Det var då elektroden jag pratade om. 10:15 fick jag dropp, tydligen, detta minns jag absolut inte alls. Vad jag kan läsa mig till i journalerna så planerades även epidural vid denna tidpunkt.
 
 
I journalen 10:35 står det "Narkosläkare dröjer något. Obekväm med lustgas, men försöker fortsatt med den." Det var även här som dem velade en massa som gjorde att Christian vart förbannad till och med. Jag låg och väntade på narkosläkaren, dem vände mig vilket var väldigt jobbigt för mig pga mina smärtsamma värkar. Jag kunde inte rubba mig själv, så dem fick hjälpas åt att vända mig. Men direkt efter vändningen fick dem för sig att dem ville ta ett till blodprov på M. Så dem la mig tillbaka på rygg. Sen tog det inte alls många minuter så ångrade dem sig igen och ville ha mig på sidan ytterligare en gång för att narkosläkaren var på väg. C såg och hörde va förstörd jag var pga smärtan och blev riktigt arg pga deras eviga velande. Men nu låg jag redo för att få min EDA. Jag fick hjälp med lustgasen av C här då jag inte kunde hålla den själv, jag var helt inne i min bubbla. Jag fick order om att prova den igen för att kunna slappna av och få kroppen att sammarbeta för att få epiduralen. Problemet var att när C tog bort den från mig (som han skulle) sa jag "NEJ" och han satte tillbaka den. Det resulterade i att jag somnade till ett par gånger mellan värkarna haha! Så han och mamma bytte plats då han blev jätte nervös för att göra fel. Det var även här som narkosläkaren tog fram nålen för att sticka mig och då valde C att gå ut, vilket jag inte hade en aning om att han gjorde.
 
Nu var det dags att få EDAn och jag skulle kura ihop mig så att hon kunde sticka rätt. Hon bad mig gång på gång att krypa ihop så hon kunde sticka mig.. Bara det att jag fick så starka värkar direkt jag försökte, så det gick inte. Jag insåg även här att så fort en värk kom så kände jag mig bajsnödig, men det tryckte inte på som att någonting ville ut den vägen, jag kände att det var M som ville ut. Men det tog mig tre värkar innan jag väl sa att det var den känslan jag hade. Så tillslut sa jag till min mamma som satt mitt emot "jag är bajsnödig" och hon upprepade då det och bm svarade hastigt "vad sa hon!?" och mamma berättade då att jag kände mig bajsnödig. Dem stoppade då processen med EDAn och undersökte mig. Det visade sig då att jag var öppen 10cm och var redo att krysta. Det resulterade då i att jag inte fick någon smärtlindring, det skrämde mig men kände att jag inte kunde göra någonting. Dem sa även "vi måste hämta Christian" och jag visste inte ens att han gått ut ur rummet. Jag frågade vart han var och mamma svarade direkt att han stod utanför och dem hämtar honom. Klockan var ca 11:30 här.
 
När C kom in placerade han sig på höger sida av mig, tog min hand och pratade med mig om att det snart var klart. Mamma satt på vänster sida och hade andra handen. Minns inte hur vi kom fram till det, men jag fick i alla fall bäckenbottenbedövning. Jag fick även här hjälp med lustgasen mellan krystvärkarna för att landa. Jag har nog aldrig känt sådan smärta men heller aldrig känt mig så stönig och stark som under denna stund. Jag hörde hur personalen pratade runt mig då jag var så inne i mig själv och mitt arbete. Dem sa gång på gång "shit, hon är så himla fokuserad, det är så häftigt att se. Hon har full koll på vad hon ska göra" vilket i efterhand gör mig så otroligt glad att tänka tillbaka på. Att få så fina ord sagt om sig. Barnmorskan berättade hela tiden vad jag skulle göra och berömde jätte mycket. Jag minns så väl sista krystningarna jag gjorde, bm bad mig ta ny luft men jag fortsatte trycka längre på näst sista. Mamma har berättat att jag skakade och blev nästintill blå av att jag tog i så. Sista krystvärken som kom gjorde jag fyra tryck, det var på fjärde som jag kände "nu ska han ut" och då kom huvudet och resten av kroppen slank ur som en fisk haha, vet att C tycker det är sååå ocharmigt när jag säger så, men det kändes som en fisk😂Jag hade under hela förlossningen blundat, jag tror jag kollade till max 3-4ggr under dem 4 timmarna som gick. När M väl var ute så säger min mamma till mig "men Becka du måste ju titta, han är ju här, titta på din bebis han är rakt framför dig" och där var han. Älskade lilla Maximilian! Jag kollar på C och säger "är jag färdig nu!?" han svarar då ja, då fortsätter jag med att säga "jag klarade det!" sen brast jag ut i tårar. Även C lutade sig över mig och tårarna forsade ner på honom. Den lyckan hade gått att ta på, att se hur Christian reagerade när M var här. Även min mamma satt med tårar som rann och var hur lycklig som helst. Det var en magisk stund!
 
Något som oroat mig mer än själva förlösningen av bebis var när moderkakan skulle ut. Har hört mardrömshistorier om när den fastnar, det var något jag var lite orolig över. Jag låg med M på bröstet och bara mysite, pratade med Christian om hur fin bebis vi skapat tillsammans. Helt plötsligt säger barnmorskan "och där kom moderkakan" haha. Jag gjorde ingenting? Nått jag hört är att man måste krysta ut den, men inte jag inte. Den slank ut bara, utan problem vilket var väldigt skönt med tanke på vad jag känt kring det. När det kommer till stygn "där nere" så fick jag bristning grad två, vilket är det vanligaste vad bm sa till mig. Jag har ingen aning om antalet stygn, men tror på tre stycken. När allting var klart med stygnen och det var tomt på personal i rummet så fick Julia och hennes Kevin komma in i rummet. Äntligen fick gudmor och gudson träffas, så underbar syn. Nått som gjorde mig otroligt glad vad att Julia och Kevin var på plats från 08:00 tills han var ute. Ingenting jag krävde, utan någonting dem ville och när jag tänker på det nu så är det en fantastiskt fin sak av dem att göra. Sitta utanför i över 4 timmar och bara vänta. Det som får mig att rysa är att dem faktiskt kom utanför min dörr när Max kom ut, dem hörde hans första skrik och att allting var klart. Närmare än så kunde dem inte komma just då - magi!😍
 
 
Jag vill avsluta detta inlägg med att hylla min älskade sambo! Jag hade aldrig klarat denna upplevelse så pass bra som jag gjorde, om det inte vore för honom. Flera gånger sa han "jag vet inte riktigt vad jag gör för nytta, det är ju du som gör arbetet" men han stöttade mig från första till sista stund och självklart än idag. Vid varje sammandragning höll han min hand, han påminde mig om min andning så fort jag spårade iväg och inte andades lugnt. Han berättade för mig hur stark och bra jag var, att jag skulle fixa detta hur bra som helst. Aldrig kunde jag drömma om att ha ett så bra stöd i honom. Aldrig tvekat på att han skulle finnas där, men såhär bra?! Jag kände mig aldrig ensam och det var så jag ville ha det. Bättre pappa till älskade Maximilian kan jag inte kunnat få. Du är fantastisk älskling, vilken power dady, älskar dig❤
 
Har ni några frågor eller om något känns oklart, bara att fråga/skriva! Ska göra det så glasklart det bara går. Detta var otroligt roligt att skriva om🙏
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress