Jag har verkligen tänkt på en sak dem senaste veckorna. Jag har läst mycket om par som kämpar med att skaffa barn. Som Kenza tex.. (Se videon nedan sen) Hon och hennes man har kämpat låååång tid med en extremt stor motgång, att hon fick veta att hon kommit in i klimakteriet i "förtid". Vem vill höra det som 27år? Ingen.. Jag blev så ledsen då jag inte visste att det var möjligt?! Dem har verkligen gått i en extrem motgång för att uppfylla sin högsta önskan - att bli föräldrar. Som tur är gick allt vägen och dem väntar nu sitt kärleksbarn 
 
Det finns även folk runt omkring mig som jag vet har kämpat i flera år med att bli gravida utan framgång. Nu sitter dem med barn och är lyckliga som bara den, men det har tagit år innan det ens blev så. Jag vet om dem som också haft otur med missfall flertalet gånger, dem som har haft komplikationer i sin graviditet. Hur kommer det sig att jag har haft sån tur?
 
Jag är självklart tacksam! Men jag tycker det är så sjukt, hur olika det är för alla.. Jag tog ur min p-stav i maj 2018, det tog sedan tre månader så var jag gravid. 3 månader?! Vi försökte inte ens skaffa barn, utan vi sa att det är ingen fara om det blir så. Vi båda drömmer om barn men vi kämpade inte för det. 1 augusti 2018 doppade jag stickan och det var två tydliga markeringar på den. Hur kommer det sig att jag sluppit kämpa mig fram, sluppit missfall, komplikationer och allt annat tråkigt? Jag är som sagt otroligt glad över att inte ha genomlida det där, men är fortfarande så chockad över att jag haft sådan tur/lycka att allt gått vägen sedan dag ett.
 
Jag har inte haft en "smärtfri" graviditet. Jag har mått psykiskt x-antal veckor, runt vecka 18-25 eller nått sådant. Men det finns dem som lever med att spy varje dag, ha smärta i olika delar av kroppen som gör att dem inte kan jobba, foglossning, förgiftningar osv... När jag tänker på det så är jag så himla glad över att jag "bara" haft mitt psyke som varit rubbat. Det har varit allt annat än lätt, ja. Men har hellre lärt mig komma ur det än allting annat man gärna kan gå igenom under en graviditet även om den psykiska rubbningen varit extremt jobbig.
 
Jag är som sagt, än en gång, så otrooooling tacksam! Jag hoppas bara att detta fortsätter såhär bra och att lilla M kommer ut och är frisk. Hade varit extremt tufft och veta att han kanske lider av någonting när han kommit till världen. Men då tar vi det där ifrån, jag hoppas och tror självklart att han är en frisk och glad bebis.
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress