Ni har läst nyheterna som varit min verklighet

"Vi satt i bilen.. Jag, Julia och min sambo Christian. Denna bilturen, jämför med tidigare turer, var tyst. Ingen musik, inget prat. Bara ljudet av bilen och trafiken utanför. Det va då som C släppte bomben om vad han har gömt, i då, 18år. "Jag har inte riktigt varit helt ärlig mot er. Allt detta med att SVT kom och filmade bilträffen sist stämmer inte. Det har inget med en dokumentär om bilträffar att göra.." Började han med. Både jag och Julia började titta på varandra och fundera. "För det är såhär att 1998 blev jag och Robin dömda för ett mord på vår kompis Kevin. Men jag har aldrig pratat om det, men jag kände att nu kunde jag inte hålla detta inne längre. Det är en dokumentär om det som ska göras och inte om något annat" Och där och då efter dom meningarna var jag nära på att skratta åt honom. Hur fasen skulle jag kunna tro på det? Han skämtade mycket om saker och trodde därför att han skulle säga att han skojade bara, men det sa han aldrig.. Jag visste inte alls vad jag skulle svara. Jag tittade mot honom i bilen när han sitter bakom ratten, han gråter, detta är sant..
 
Väl framme vid platsen vi skulle till, kliver vi alla ur bilen och C fortsätter gråta. "Jag har varit så rädd att berättat detta, framför allt till dig (säger han och tittar på mig) för att du ska döma mig och lämna mig. Vilket jag förstår om du vill göra efter detta" jag kände direkt hur det högg till extra i magen och det enda jag sa var "detta förändrar ingenting, jag älskar dig nästan mer nu än för några minuter sedan. Vi gör detta tillsammans" sedan gick vi in i butiken.
 
Vem skulle tro att man blivit tillsammans med en kille som är dömd för ett mord? Förstår ni hur sjukt det låter? Helt galet.. Men det var jag!"
 
Det ni får läsa över är en anteckning jag gjorde för läängesedan. Det är en anteckning om en sanning i mitt liv, sanningens ögonblick kan man säga. Jag fick veta min sambos absolut djupaste hemlighet som ingen tidigare flickvän fått veta. Jag kände mig så extremt speciell och hedrad pga detta och att jag sedan dess gått genom eld och vatten tillsammans med denna killen. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller fortsätta, men såhär är det..
 
Jag har varit med om mycket denna tiden, från att jag fick veta att dem höll på med dokumentären, som ni dessutom hittar här för er som inte sett den, tills idag. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat drömma om att stå mitt i detta kaos. Men det har varit en resa jag aldrig kommer att glömma. Jag har sett min sambo bryta ihop, jag har vaknat om nätterna när han haft djup ångest och bara hyperventilerar, åkt med honom till psyk, hjälpt honom att prata ut, varit med och blivit filmad för material till dokumentären (detta kom inte med) och även stöttat honom genom att bara finnas där. Det har både stärkt mig men också brutit ner mig många gånger. Jag och C gick isär ett tag pga hans mående och han var allmänt vilsen. Jag har tackat honom många gånger för det, för satan va tighta vi är idag. Som vi har krigat, satan vad vi har krigat. Jag har aldrig i hela mitt liv kämpat så för någon som jag gjort och fortfarande gör för honom.

"För ca 8månader sedan fick jag reda på något jag aldrig trodde jag skulle bli en del av. Jag trodde aldrig jag skulle bli tillsammans med en kille som är dömd för ett mord. Men det är jag. Det lilla jag visste då var att dom skulle kolla vidare på fallet, undersöka allt och se om det verkligen var så att dem vad skyldiga. Det var det enda jag tänkte på, att han kanske faktiskt var oskyldig men vad skulle jag tro som flickvän som bara varit med denna killen i ca 4månader? Största anledningen till att han lättade på hjärtat och berättade allt var för att vi bestämde oss för att flytta ihop. Han ville inte flytta ihop med mig, gå runt och behöva ljuga om vart han ska och vad han ska göra. Han ville flytta ihop och vara ärlig rakt igenom. När han sa det minns jag hur tacksam jag var för att lilla jag, var den första flickvän han hade berättat allt detta för. Finner fortfarande inga ord för hur fint gjort det var av honom."
 
Ovan är ytterligare en anteckning som skrevs i mitten av ett kaos. Jag ville inte tappa minnet från vad jag gick igenom och ville skriva så mycket jag kunde. Jag minns också att jag fick veta vilka tillfällen under vår tid ihop som han hade behövd ljuga för mig. Dock anser jag inte att han ljög, han var ju tvungen att säga någonting annat än sanningen just då. Som ett tillfälle då han sa att han och Robin (hans bror) skulle iväg och fira deras pappa, i Karlstad. Men jag har fått veta i efterhand att det inte var så, dem skulle ha möte med viktiga personer angående dokumentären. 
 
"Jag hade inga bevis på någonting alls. Jag vara bara så himla förstörd över läget och började googla vilket inte var det bästa.." ett till litet stycke från den tiden. Då jag bestämde mig för att googla runt på vad som faktiskt stod om just Kevinfallet. Jag fick allt kastat i ansiktet och var livrädd, vad skulle jag tro? Kollade Ondskan, vilket var det sämsta beslutet jag kunde ta, att se det. Sen läsa flashback.. Shit, jag var så himla luddig i tankarna just då. Men pratade med C och även min svärmor om detta och dem sa att jag inte skulle förlita mig på det som stod i media om fallet.
 
 
Såhär ser min mapp "viktigt/privat" ut på datorn. Jag har inte velat missa någonting kring detta. Så många av dem artiklar som skrivits ligger sparade. Jag har läst iprincip allting. Det sista jag velat är att ha missat om dem skrev något viktigt och jag har även följt flashback efter att dokumentären släpptes. Jag minns också väldigt starkt den helgen som familjen var med i Nyhetsmorgon och jag satt bänkad hos mina föräldrar för att kolla. Jag grät som en tok när jag såg C, att min, MIN pojkvän satt i tv?! Nej, det kunde inte vara sant. Men jo, så var det och jag satt som ett fokuserat barn vid tv'n.  
 
 
I morgon gäller det igen, fast på en nivå jag aldrig kommer att förstå hur hög den kommer vara för ens vi är i det. Jag är så spänd och lyckoruset bara sprudlar men samtidigt är jag mer nervös än på väldigt länge. De måste bli frikända, rakt igenom! Jag är så tacksam över att jag fått vara med på denna resa. Tillsammans med familjen, SVT teamet och nu också en fantastisk man vid namn Andreas Slätt. Det har hänt så mycket både då, under tiden och nu. Jag är så glad att dem och även jag kunnat känna mig säker och trygg med så bra folk runt omkring oss. Så ja.. Nu smäller det!
 
 
Anonym

Helt underbart beskrivet ❤ älskade Becka

Svar: Tack ❤
Rebecka Karlsson

Helena

Jag läser och tar in. Vill skicka mina varmaste tankar till dig och din familj.

Svar: Tack så jätte mycket!
Rebecka Karlsson