Gårdagen slutade i lyckotårar!

Jag tror inte någon har missat hur resultatet kring Fallet Kevin blev igår.. Jag fick snabbt veta via messenger att dem blivit friade från fallet innan det kom ut i media och jag kunde nog inte gråta mer än jag gjorde då. Det var som ett tungt berg som släppte från bröstet. Oron låg ju där samtidigt som vi alla var så säkra på vad resultatet skulle bli. Men man ska aldrig vara helt säker för ens man fått svaret.
 
Jag hade så himla mycket känslor i kroppen hela dagen igår. Jag kunde inte alls fokusera på någonting annat än allt kring fallet. Sökte runt på alla möjliga nyhetssidor för att absolut inte missa någonting och tror inte jag gjorde det heller om jag ska vara helt ärlig. Med två skärmar uppe hade jag full koll på alla livesändningar, radiosändningar och artiklar. Att höra svärföräldrarna gråta som barn i radion var starten till omgång två av tårar! Det som för mig varit en både fantastisk men också en nedbrytande tid har nu tonats ut till ren och skär lycka. Livet känns så himla lätt och jag är så himla glad för det.
 
Jag minns när jag och Julia hade fått reda på allting och det enda vi fick höra från C var "nu när jag berättat detta för er så får ni absolut inte sprida vidare till någon. Becka, du får inte ens prata med dina föräldrar eller andra kompisar om detta". Det som var det absolut värsta.. Jag fick inte berätta för min mamma. Jag har nog aldrig gömt en så viktig hemlighet för min mamma tidigare. Har dock inte vetat nått så viktigt i hela mitt liv heller i och för säg haha.. Men hon vet det mesta om mig, har alltid stöttat mig i allt och nu fick jag inte berätta? Jag skulle alltså gå i månader, veta om en så viktig grej och fick inte prata ut med min mamma? Det var tufft.. Riktigt tufft! Det var jämt innan dokumentären skulle ut som vi skulle avslöja allting. Men C själv, efter ca 3-4månader, valde att vi skulle berätta för dem närmsta. Ett möte blev av på vår arbetsplats och Dan Josefsson kom och berättade allt på ett snyggt sätt. Jag var så lättad, att vi äntligen kunde prata om det på jobbet. Jag behövde inte längre gå undan med C eller min svärmor Annika och prata om mina funderingar. Jag kunde andas ut igen. Jag kunde prata med min mamma.
 
Något mer som verkligen lyfte min dag igår, eller rättare sagt kväll.. Det var när jag skulle logga in här och kommer till framsidan av själva blogg.se. Där ligger mitt inlägg på första sidan! Dem hade alltså valt ut mitt inlägg om allt som varit och lagt det stort över framsidan på blogg.se? Jag grät, i chock och var så extremt stolt över vad jag berättat om i det inlägget. Dem hade dessutom tagit min favoritbild på C och skrivit så himla bra text som beskrivning på inlägget. Jag kände direkt hur stoltheten inom mig spreds från topp till tå. 
 
 
Tack till alla som gav så fina ord om detta inlägg igår. Jag kan dock inte tacka er nog för allt fint ni skrivit på sociala medier och i verkligheten. Jag är så himla tacksam för all respons, ni förstår inte. ❤
 
Nu börjar livet på en helt ny nivå och nästa vecka kommer det smälla till igen. Jag lovar att dela med mig av så mycket jag bara kan. Att äntligen kunna prata såhär öppet och ärligt om allt som varit känns underbart och jag känner mig så redo att få släppa på bromsen, bara låta fingrarna ramla över tangentbordet! Är ni redo?😉
 
 En bild från när vi alla satt i Vålberg och skulle käka. Underbart avslut på en lyckad dag!
Foto: Johannes Hallbom