Visste från dag ett att han var den jag behövde

Har ni varit med om det, att ni träffar en person för första gången och redan då känner du på dig att det är en person du verkligen vill veta mera om. Nu snackar vi då om kärlek och inte vänskap. Nästan som "kärlek vid första ögonkastet" i princip haha. Jag trodde aldrig jag skulle uppleva det i mitt liv, men jodå. Var det en lätt väg till att utvecklas till känslor? Ja, tyvärr.. Men vägen till att det skulle vara ömsesidit var inte lika rolig. Det var en smärtsam period rent ut sagt. Något jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Sen trodde jag så klart inte att det skulle bli ömsesidigt heller med tanke på hur långt ifrån allting gled med tiden. Sen vet jag inte vad som hände.. Men bra blev det och frågar ni mig nu idag så ja - jag är kär.
 
Om jag ska förklara detta moment för er då, den dagen jag träffade denna människan. Egentligen börjar det lite kul med hur jag faktiskt fick kontakt med honom osv men det drar jag inte nu. Men när vi helt spontant skulle ses på en parkering i Grums på en cigg (jag röker dock inte) så började tankarna yra bra på mig. Jag valde att åka i jeans och hoodie smat osminkad. När vi väl är på parkeringen, jag och Julia, så kommer bilen. Han kliver ur, klädd precis så jag drömt om att en kille ska gå klädd. Keps, nummertröja, bombarjacka, humörbyxor och vita skor. Alltså jag typ dog. Det enda som kvarstod var "är han vettig i huvudet?" och när vi hade stått där en bra stund så kände jag bara mer och mer hur jag inte kunde sluta le när jag tittade på honom.
 
Idag sitter jag här. Gladare än någonsin för att jag faktiskt har honom i mitt liv. Man måste misslyckas lite för att lyckas vilket verkligen är sant. Oturen vände och jag är lycklig!