Livet är ett j*vla spel med ångestfyllda gurkor

Jag blir så trött på hur livet funkar och hur vissa personer tänker. Jag är i en fas i livet där jag känner att jag älskar fortfarande att hjälpa andra och se till att mina älskade runt omkring mig mår bra, men jag måste alltid försöka sätta mig själv först. För jag inser att jag ligger på is, i alla fall enligt mig själv. För jag känner hur livet går på en skör is som snart brister om inte något vänder för mig. Folk gnäller på sina familjemedlemmar, sina syskon och allt annat i livet. Det får jag höra, som inte mår bra och ska då bära detta med mig i min redan svåra tid. Ärligt.
Vi alla lever med en viss mängd ångest inom oss och livet känns mer som ett spel. Ingen är perfekt men gnälla på andra ska vi göra ändå, det gör så klart jag med. Men när det går ut över de jag älskar och att det gäller små saker så blir jag så förbannad. Inget duger, man får inte nog med hjälp, vi mår dåligt, man vill inte vara beroende av människor hela tiden osv osv. ALLTSÅ LÄGG NER. Bara andas, tänk på er själva och sluta snacka så mycket skit om de som ni älskar. Jag vill inte vara någon mellan station och avlasningsbord för all skit - nej!
Förlåt.. Rörigt inlägg.. Men jag behövde bara rast mina fingrar på tangenterna så inte dessa tankar rastas i mitt huvud. Vi människor är så jävla ångest fyllda och livet är ett jävla spel.