Det är okej att känna såhär

Att nu, ligga i sängen och lyssna på Rihanna, det gör mig så himla inne i tankarna om att det snart är slut. Snart lämnar jag allt hemma för en vecka. Umgås just nu med min kära MacBook Pro för sista gången innan den lämnas tillbaka till skolan. Jag ligger i sängen för mig själv med tankarna som yrar om att det endast är två veckor kvar tills jag står på alldeles egna ben med ett eget liv och lämnar alla skol år bakom mig. Men jag hoppas på en ljus framtid med massa roligheter.
 
Det är tufft för en sådan person som mig, som aldrig kännt sig nog behövd i en klass. Till och med min mentor läste upp sitt personliga brev till mig inför klassen förra veckan, där hon då postod att jag är kameleonten i klassen - vilket stämmer till fullo. Det är ingenting jag är stolt över, även om jag i princip kan vara med vilken människa som helst. Men jag har velat ha en trygghet, passat in i en grupp, mått bra med personer och hittat på saker. Men nej, inget av det stämmer in trots att jag älskar de människor som varit mig nära genom mina år i skolan. Det är ändå något som fattas..
 
Jag har vandrat, i flera år... Kompisar har jag alltid haft, oh ja! Men jag var mobbad i grundskolan, från förskolan upp till fjärde klass. Sedan från sjätte klass upp till nian var det bra, men trivdes inte med klassen då det var så många som snackade skit om folk i klassen m.m. Sen kom gymnasiet, åren jag förväntade mig skulle bli de bästa i mitt liv. Där jag skulle hitta min trygghet, mina sanna vänner och faktiskt göra saker för en gång skull. Men nej. Inte ens där har jag känt mig bekväm nog att kunna slappna av.
 
När vi i andra året åkte till Barcelona så vart jag lite av vad man kan kalla utfryst av "min grupp" i klassen. Det fanns inte sängar nog i ett rum för oss alla och de bara sprang medan jag stod kvar. Själv stod jag med tjejerna från den andra gruppen i klassen. De klurade fram och tillbaka på hur de kunde lösa det med att jag skulle få plats tillsammans med dem. En säng till flyttades in i deras rum och jag fick plats. Men trots deras stöd och omtänksamhet så vågade jag inte tränga mig på deras grupp som de faktiskt var. Trots att de bjudit med mig på fester och ibland något annat så har jag inte vågat ta mig in i deras umgängeskrets, känns inte som att jag passat in. Jag skulle ändå känna mig som det svarta fåret, för de kan så mycket om varandra. Men jag är dock tacksam över att de kämpar för att ändå visa att de tänker på mig, även om jag är stöning och trångsynt ibland. (Förlåt till er tjejer om ni läser detta inlägg, tro det eller ej men jag älskar att ni bryr er om mig<3)
 
Så här är jag, Rebecka Marie Karlsson. Ensam hemma på mitt rum och skriver ett inlägg jag önkade att jag slapp skriva. Men min sanning är också min verklighet så varför inte dela med sig? Jag ångrar bara ibland att jag aldrig tagit steget och försökt lite till. Tror jag hade mått bättre då också. Nog om det, Grekland i morgon! Slappa, sola, bada och skratta - det står på mitt schema!
 
 
Elin

Jag vet precis hur du känner. Det är tufft, tyvärr. Man kan inte ändra vad som händer men man kan ändra inställning. Självklart kan man inte ha en positiv inställning till allt, men mycket! Har själv erfarit det. En dag bestämde jag mig för att jag inte orkade vara så negativ och butter över allt så då bestämde jag mig för bli positivare och mer inställsam till saker som händer, göra det bästa av situationen. Du är grym Becka och de vet du! Du har ett jävla driv och det ska du vara stolt över! Du fixar allt! Kram :)